Hur hårt spänner man vanten?
Ngr erf eller tips?
Spänna Vanten?
5%?
eftersom jag själv inte är så erfaren så skaffade jag en wiremätare för 400 kr. Fegar lite och sätter 5% på vanten, efter att jag har fått in rätt riktning och böj. Mest familjesegling, och har ännu inte seglat i så hård vind att vanten slackat på läsidan. Går säkert att optimera mer när man har erfarenhet och högre krav. Boken "segel och riggtrim" tycker jag ger bra råd, inte bara för riggtrimen.
Woho! Följ tipsen i Seldens rigg-guide, och fega inte med riggspänningen!
Varför? Jo, vanten fjädrar en hel del, och man vill inte ha lastväxling i dem, i vart fall inte till vardags. Lastväxlingen (ungefär som "ryck", fast kanske inte ens märkbart) riskerar att utmatta delarna i riggen, inte bara wirar, utan alla komponenter. Förspänner man riggen lagom (typ 20 % av brottslasten) slipper man den här effekten, vanten blir inte slacka annat än om det lutar (för) mycket och så slipper man växlingen mellan noll och full last.
Varför? Jo, vanten fjädrar en hel del, och man vill inte ha lastväxling i dem, i vart fall inte till vardags. Lastväxlingen (ungefär som "ryck", fast kanske inte ens märkbart) riskerar att utmatta delarna i riggen, inte bara wirar, utan alla komponenter. Förspänner man riggen lagom (typ 20 % av brottslasten) slipper man den här effekten, vanten blir inte slacka annat än om det lutar (för) mycket och så slipper man växlingen mellan noll och full last.
Anders S
Ganska många båtar mår inte bra av 20% vantspänning. De deformeras, för de är helt enkelt inte dimensionerade för så stora krafter. Speciellt vanligt är det för plattbottnade båtar där mast eller maststötta står mot en (alltför klen) bottenbalk och inte i direkt anslutning till ett huvudskott. En kompromiss är att spänna tills det känns OK. Sen studerar man lävanten på kryss. Slackar de vid normal kyrssbog i frisk vind sträcker man lite till osv., men kontrollera att inte 20% överskrids.
Bertäffande undervantspänning så bör man detaljanpassa detta så att masten i vart fall inte böjer masttoppen åt lovart, utan möjligen i en aning åt lä. Anpassningen görs även till hur masten kröks akterut vid ansätting av häckstag, så att storseglets fördelning av bukdjup utefter höjden blir lagom. Detta är individuellt för olika storsegel....
Bertäffande undervantspänning så bör man detaljanpassa detta så att masten i vart fall inte böjer masttoppen åt lovart, utan möjligen i en aning åt lä. Anpassningen görs även till hur masten kröks akterut vid ansätting av häckstag, så att storseglets fördelning av bukdjup utefter höjden blir lagom. Detta är individuellt för olika storsegel....
Instämmer verkligen med Seawolf!
20% av brottspänningen .... det är maximal ansättning av vad man skall göra för wirens del, för att det skall finnas utrymme kvar innan det blir deformation (även om jag tycker att 20% är lite mycket, deformationen kommer innan brottet).
En enkel tumregel som har sina begränsingar - vad händer om wiren är lite överdimensionerad? Fortfarande dra i för kung och fosterland?
Som Anders påpekar, wiren är som en fjäder. Antar vi att den är linjär (ett antagande!) så vad hjälper det att ta lite till - dF/dx är fortfarande konstant! Till detta skall läggas att denna fjäder (wiren) är fäst i ett annat fjädrande system - båten.
Därmed anser jag att wiren skall ansätats så mycket att hela systemet (båt + rigg) kommit in i det linjära området, och så att den håller sig där i de vindregister man brukar segla. Vilket praktiskt brukar resultera i att för fritidssegling så ansätter man så att lä rigg saggar lite lätt vid bidevindssegling i 8-10 m/s.
Kappseglare sätter, ofta tillfälligtvis, an hårdare. OCh så driver de båten hårdare, tar ut mer fart ur båten. VIlket ofta visar sig i att slitaget ökar, inte bara nötning, utan också på att saker och ting lossnar.
I bra många år har jag seglar runt på detta sätt, aldrig tappat rigg eller fått direkta deformations- eller bristningsskador på båtarna. Samtidigt har jag sett många som skruvat ordentligt, och sedan fått skador på rigg och båt.
- men det finns inget absolut rätt eller fel i detta, det hale aär en skala. Allt beror på vad man vill ha, och vad man är beredd att betala för det.
20% av brottspänningen .... det är maximal ansättning av vad man skall göra för wirens del, för att det skall finnas utrymme kvar innan det blir deformation (även om jag tycker att 20% är lite mycket, deformationen kommer innan brottet).
En enkel tumregel som har sina begränsingar - vad händer om wiren är lite överdimensionerad? Fortfarande dra i för kung och fosterland?
Som Anders påpekar, wiren är som en fjäder. Antar vi att den är linjär (ett antagande!) så vad hjälper det att ta lite till - dF/dx är fortfarande konstant! Till detta skall läggas att denna fjäder (wiren) är fäst i ett annat fjädrande system - båten.
Därmed anser jag att wiren skall ansätats så mycket att hela systemet (båt + rigg) kommit in i det linjära området, och så att den håller sig där i de vindregister man brukar segla. Vilket praktiskt brukar resultera i att för fritidssegling så ansätter man så att lä rigg saggar lite lätt vid bidevindssegling i 8-10 m/s.
Kappseglare sätter, ofta tillfälligtvis, an hårdare. OCh så driver de båten hårdare, tar ut mer fart ur båten. VIlket ofta visar sig i att slitaget ökar, inte bara nötning, utan också på att saker och ting lossnar.
I bra många år har jag seglar runt på detta sätt, aldrig tappat rigg eller fått direkta deformations- eller bristningsskador på båtarna. Samtidigt har jag sett många som skruvat ordentligt, och sedan fått skador på rigg och båt.
- men det finns inget absolut rätt eller fel i detta, det hale aär en skala. Allt beror på vad man vill ha, och vad man är beredd att betala för det.
Alltså, den stora invändningen mot att förspänna wiren är i det fall båten är för klen för den permanenta belastningen som uppstår. Att låta båten "vila" i hamn är väl dessutom rutin för alla MH-ma(s)tadorer som vevear hem på akterstaget för att få stil på förseglet. Att släppa på akterstaget i hamn brukar vara bra, men förstagsprofilen (om sådan finnes) får naturligtvis inte röra sig för mycket.
Intuitivt tror man kanske att förspänningen adderas till sidolasten från krängningen (vindtrycket) men så kommer det inte att fungera. Istället adderas bara halva krängningens kraft till vantspänningen (och den minskar med bara hälften på motsidan, förstås). Det hela är en följd av förspänningen och kraftspelet wirarna sinsemellan.
Var man sedan vill lägga sin "sagg-gräns" kan man diskutera, men vid normal segling bidevind bör man inte ha märkbart slacka lävant. Poängen är förstås att få sjöbusar seglar med stor krängning någon längre tid, utan då det lutar styggt (=kraften i vanten är stor) minskar man segel. Beroende på båt och seglingsvanor ("man eller mus") laddar man efter omdöme. Vid närmare eftertanke håller jag nog med om att 20 % är (Seldens) maxvärde - 15 % bör vara dugligt, det också. Fem % tror jag är för litet, om man inte har ett (eller två) nummer grövre wirar än "normalt".
Jag har en engelsk båt, där man (=konstruktören) redan från början vet att det kommer att blåsa ordentligt, gunga och vara jobbigt, och vanten och stagen är därför ett nummer grövre än vad som är brukligt på motsvarande svensk båt. Ser man en holländsk båt är det likadant, men inte på tyska och franska - de är litet nättare. (De finns de som påstår att man kan se sillnad på svenska väst- och ostkustbåtar också). Här kan det ju vara bra att veta att på en bestämd båt är krängning från vindpressen absoluta värden (yta, rätande moment) medan %-tipset ger olika förspänning i kN beroende på om man utgår från 5, 6 eller 8 mm wire. Rätteligen skall ju förspänningen vara absolut (proportionell mot maximala dragkraften i vantet), inte proportionell mot maximala brottsgränsen. Den som vill ha extra säkerhetsmarginal i wirarna med samma absoluta förspänning kan ju gå upp en dimension vid nästa wirebyte. Det kostar litet i minskad styvhet, pengar och luftmotstånd, men det kan man ju få avgöra själv om det är värt.
Intuitivt tror man kanske att förspänningen adderas till sidolasten från krängningen (vindtrycket) men så kommer det inte att fungera. Istället adderas bara halva krängningens kraft till vantspänningen (och den minskar med bara hälften på motsidan, förstås). Det hela är en följd av förspänningen och kraftspelet wirarna sinsemellan.
Var man sedan vill lägga sin "sagg-gräns" kan man diskutera, men vid normal segling bidevind bör man inte ha märkbart slacka lävant. Poängen är förstås att få sjöbusar seglar med stor krängning någon längre tid, utan då det lutar styggt (=kraften i vanten är stor) minskar man segel. Beroende på båt och seglingsvanor ("man eller mus") laddar man efter omdöme. Vid närmare eftertanke håller jag nog med om att 20 % är (Seldens) maxvärde - 15 % bör vara dugligt, det också. Fem % tror jag är för litet, om man inte har ett (eller två) nummer grövre wirar än "normalt".
Jag har en engelsk båt, där man (=konstruktören) redan från början vet att det kommer att blåsa ordentligt, gunga och vara jobbigt, och vanten och stagen är därför ett nummer grövre än vad som är brukligt på motsvarande svensk båt. Ser man en holländsk båt är det likadant, men inte på tyska och franska - de är litet nättare. (De finns de som påstår att man kan se sillnad på svenska väst- och ostkustbåtar också). Här kan det ju vara bra att veta att på en bestämd båt är krängning från vindpressen absoluta värden (yta, rätande moment) medan %-tipset ger olika förspänning i kN beroende på om man utgår från 5, 6 eller 8 mm wire. Rätteligen skall ju förspänningen vara absolut (proportionell mot maximala dragkraften i vantet), inte proportionell mot maximala brottsgränsen. Den som vill ha extra säkerhetsmarginal i wirarna med samma absoluta förspänning kan ju gå upp en dimension vid nästa wirebyte. Det kostar litet i minskad styvhet, pengar och luftmotstånd, men det kan man ju få avgöra själv om det är värt.
Anders S
Att inte spänna vanten är inte säkrare, då börjar masten att röra på sig och belastningarna blir mycket större!
Sedan att spänna till 20 % så att båten deformeras kraftigt är också lite problematiskt. Men att spänna så att saker flyttar sig lite är inte farligt, det är mycket värre om masten börjar pumpa (gunga) i hårdvind. Är man inte väldigt säker så köp en wirespänningsmätare och lite vantskruvsolja (vantskruvarna kan skära om man inte smörjer).
Spontant så känner man första gången att man tar i för kung och fosterland, det var min reaktion.
Sedan att spänna till 20 % så att båten deformeras kraftigt är också lite problematiskt. Men att spänna så att saker flyttar sig lite är inte farligt, det är mycket värre om masten börjar pumpa (gunga) i hårdvind. Är man inte väldigt säker så köp en wirespänningsmätare och lite vantskruvsolja (vantskruvarna kan skära om man inte smörjer).
Spontant så känner man första gången att man tar i för kung och fosterland, det var min reaktion.
Har du en gammal båt kan en uppsättning nya vantskruvar för ytter- och undervant vara väl investerade pengar. Efter 10 års skruvande börjar de gamla skruvarna gå ganska trögt, då vågar man kanske inte spänna så mycket som krävs... Själv bytte jag för ett par år sedan, efter att ha spänt upp riggen hårt inför en tuff kappsegling hade två vantskruvar skurit ihop totalt och var bara att kasta. Tur att de satt kvar iallafall...
X-342 SWE 18 "Kexet"
Har man fraktionsrigg är det ofta svårt att spänna för hårt, man böjer bara masten. Toppvantspänningen kommer när man drar undervanten.
Man bör även avlasta skruvarna genom att tex ta ordentligt i akterstag och ev sätta storfallet i bomnocken och skota hårt, då böjer man masten och det blir lägre last i skruvarna.
Undervanten sättes an sist efter man lättat på skot och akterstag mm.
Så gör jag och det brukar gå hur bra som helst.
Man bör även avlasta skruvarna genom att tex ta ordentligt i akterstag och ev sätta storfallet i bomnocken och skota hårt, då böjer man masten och det blir lägre last i skruvarna.
Undervanten sättes an sist efter man lättat på skot och akterstag mm.
Så gör jag och det brukar gå hur bra som helst.