Kan man bota "lutningsskräck"?

[kajlahtinen]

Vi var ute och seglade i helgen i det vackra vädret. På söndag blåste det dock ordentligt, så där litet över 10 m/s. Trots Daniels (6 år) "lutningsskräck" bestämde vi oss för att segla hem med bara focken och med hjälp av Yanmaren vid behov. Allt gick bra och med någorlunda fart tills vi kom till litet öppnare vatten med litet mera sjögång och betydligt mera vind med resultatet att båten lutade något. Daniel slöt ögonen och började skrika. Jag försökte lugna honom men ganska snabbt var vi tvungna att ta ner det sista seglet. Vi körde resten av resan med motorn i en litet motlig sidovind som skulle ha inneburit läcker segling med ett rev och focken. Men... Nu undrar vi om vi måste lägga av seglingen helt eller hoppa över i en motorbåt (vilken tanke!). Nej, det blir väl att söka en segelbåt som "inte" kränger. Jag vet att sådana inte finns men ni förstår ju frågan.

Finns det någon som har haft samma problem och hur har ni löst det? Vänjer barnen till slut till krängningen om de ihärdigt tvingas till detta? Eller finns det månne andra metoder för att bota lutningsskräck?

MVH
Kaj

[Tommy]

Vänjer barnen till slut till krängningen om de ihärdigt tvingas till detta? Eller finns det månne andra metoder för att bota lutningsskräck?

Jag har sett en hel del lutningsskräck genom åren, främst vuxna, släkt och vänner & bekanta. Som med all "skräck" så går det väl över av sig själv, om personen i fråga får uppleva att det hela inte är farligt på något sätt, att det är helt normalt att båten lutar, lugn och ro råder ombord och skepparen inger trygghet. Just ordet "tvingas" kanske inte är så lämpligt i sammanhanget

Hur det är med barn vet jag inte (våra älskar när det lutar) men kanske är det knepigare. Men lugn och rofylldhet borde funka bra även på dem?

Hälsningar
Tommy

[Rudi]

Det svänger om fort i så där låga åldrar. T.ex. hundrädd ena dan och vill ha en hund nästa.

"Ihärdigt tvinga" låter ju inte sådär trevligt direkt. Succesiv tillvänjning med val av väder i mån av möjlighet kanske är bättre.

Sedan blir väl sonen snart så pass stor så att han intellektuellt förstår att båten "inte kan" välta. Du kan hjälpa honom på traven genom att skryta om vilken jättetung köl båten har.

Men, förståelse löser ju inte automatiskt fobier. Men eftersom det är ett så litet barn kanske man ska vara försiktig med att kalla det för en fobi.

Det värsta fallet av båtskräck jag har sett var faktiskt min storasyster, när vi var barn. En period vägrade hon att överhuvudtaget gå i ekan. Jag har ingen aning om varför men det gick i alla fall över av sig självt. Hon har seglat över Atlanten sedan dess. Vad jag vet var hon inte speciellt rädd då.

Rudi

[kajlahtinen]

Tror nu inte att vi inte skulle ha tjatat om att det inte är farligt och försökt på alla möjliga vis att bevisa det. Och lugn och ro råder det tills han börjar skrika. Jag tror inte att en fobi hjälps av rationell argumentation eller upprepning av det som framkallar den. Så om vi vill segla på riktigt måste vi vid det här laget tvinga honom till detta hur olämplig detta ord än klingar i någon lycklig lottads öron.

P.S. Vårt andra barn (13) älskar lutning.

MVH
Kaj

[FredrikW]

Hur mycket blåste det sen då? Det kan ju vara så att det inte var lutningen han blev rädd för utan för att det ven om stagen, sjögången slog in över däck och att mamma och pappa kanske blev litet stressade?

Du skrev betydligt mer vind på öppet vatten, kan det varit uppåt 14-16 m/s? Att segla med en lutningsrädd grabb i styv kuling kanske inte är bästa sättet att bota rädslan?

Våra barn (4 och 7 år) brukar hålla sig inombords när det lutar mycket.

[Guitar Nilsson]

Om han ligger med en serietidning eller nåt annat jox, och har parkerat sig på salongens läkoj, lutar det till då har han ryggstödet som tar emot, då känns det nog inte alls lika farligt som när vattnet liksom kommer upp mot honom. Så gör frun när hon blir rädd.

[stangen]

Papsens flickvän är rolig; Så här i inledningen av säsongen är hon grymt harig och inte så pigg på tuffa seglatser. Särskilt jobbigt tycker hon tuff spinnakersegling är.
Mot slutet av säsongen är det hon som driver på. Vill segla mycket, vill segla tufft. Det roliga är att hon är hogst medveten om att hon är fegis nu och att det går över... Stark korrelation med solbrännan

Tillvänjning tror jag är nyckelordet.

Börja med små segel soliga dagar med lite vind. Och öka på allt eftersom. Med tvång kan det låsa sig helt och sluta att du får ett barn som är båträdd (liknande hundrädd).

Anpassa resan efter den 'svagaste'. På samma sätt som man låter den oerfarne gå långt fram i kön på bergsturen.

[d88-jwn]

Först och främst obs att det är skämtsamt. I alla fall: flerskrovsbåtar lutar inte

[pukitis]

Men... Nu undrar vi om vi måste lägga av seglingen helt eller hoppa över i en motorbåt (vilken tanke!). Nej, det blir väl att söka en segelbåt som "inte" kränger. Jag vet att sådana inte finns men ni förstår ju frågan.

Visst finns de.
Både trimaraner och i synnerhet katamaraner har så liten krängning att man kan ha kaffekoppen stående bredvid sig under hela seglatsen.
Jag lyckades aldrig finna njutning i en lutande båt, så vi köpte en katamaran. Nu kan jag bekvämt förflytta mig i båten, laga lunch, ha koppen vid min sida och komma fram (relativt kölbåt) utvilad. Dessutom kommer vi fram tidigare/kan segla längre sträckor. Ytterligare ett plus när man har barn är att ytan att röra sig på för barnen blir större. Att ligga i nätet och se vattnet forsa förbi är också kul.

[morg]

Handlar inte skräck som denna om kontroll och kontrollbehov? I så fall är väl ett kbt-inspirerat behandlingsprogram på sin plats om man tror på sådant. Det funkar ju för andra fobier...

Det finns experiment med självbehandling på något universitetssjukhus (Göteborg? Linköping?) I vilket fall så handlade det om något internetbaserat program man kunde följa för att lära sig hantera fobier gradvis...

Jag skulle iaf ta det ordentligt piano med sådan skräck. I små barn kan det fastna ordentligt. Personligen tror jag att ditt barn behöver få makt och kontroll över lutningen som skrämmer honom. Kan han styra och känna mer kontroll eller finns det någon jolle ni kan låna när vattnet blir varmare som han kan få bada runt med för segel i lugnt väder. Att känna gränserna i en optimist kanske kan ge känslan av kontroll eller så kapsejsar han och blir ännu räddare. Vad vet jag?

Prata med någon fobiterapeut med kbtinriktning om hur ni kan göra. Det finns säkert någon som seglar som kan ha något klokt att säga...

[friseglarn]

tja... för att bota lutningsskräck... det måste vara en trygg miljö... d v s man får inte säga "akta" osv eller visa anspänning, tillåta lek, visa på det roliga i att sittbrunnsidan blir "golv", lära ut krypa och hålla i som en lek... tja.. vad mer... göra det under så säkra förhållanden att barnet t o m kan trilla överbord utan att något otäckt händer... låta barnet styra, upp i vind och falla av för att lära barnet att lutningen är kontrollerad och att barnet själv kan styra lutningen genom kurshållning... sånt förvandlar det hela till något kul och spännande istället för något farligt och obekant... jag vet inte, men hur som helst har dessa och liknande metoder har fungerat med mina barn o vissa av deras kompisar

[Seawolf]

Skynda till närmsta leksaksaffär och köp en billig leksakssegelbåt som har en tung köl. Tappa vatten i badkaret och lek med grabben och segelbåten, och vänd den nästan uppockned och visa att den rätar upp sig av sig själv osv. Förklara att det är likadant med en stor båt.

Barn är oftast lättare att övertyga med handling än med en massa abstrakta begrepp som man försöker förtydliga med en massa ord.
Lycka till!

[SWE54]

Nu har jag inte orkat läsa allt så detta kan ju redan vara sagt iof...

Man kan prova att engagera killen, styra, skota eller vad som helst.
Man kan även prova att ha med en av hans kompisar så kan dom vara "rädda" ihop. Då är han i alla fall inte "ensam" om det.

Jag hade två små tjejer med i min ett tag och i början var det lite si och så men sedan hade dom mest kul när det lutade, satt i lä och blev sjöblöta då och då.

[Calle C]

Rädslan uppkommer oftast av okunskap.

Detta gäller såväl vuxna som barn.
Ett bra sätt att komma tillrätta med problemet är att ge personen en uppgift som han/hon klarar av men som kräver koncentration.
Uppgiften ska påbörjas innan rädslan är där.
Saklig information är alltid bra.

[norre]

Skynda till närmsta leksaksaffär och köp en billig leksakssegelbåt som har en tung köl. Tappa vatten i badkaret och lek med grabben och segelbåten, och vänd den nästan uppockned och visa att den rätar upp sig av sig själv osv. Förklara att det är likadant med en stor båt.

Den taktiken tror jag är riktigt bra.
Har själv minnen av att jag lekte med en båt väldigt mycket i badkaret och det blev som lite lek o lär.
I det fallet är det ju bara att förklara att den funkar precis som din segelbåt, o då märker han att han kan tippa den i princip hur mycket som helst men så fort han släpper masten så rätar den sig upp o allt är som vanligt.

Någon annan skrev att låta honom vara med på skotning o allting. Det tror jag också är en stor fördel. När det är lite lättare bidevind och lutningen går att få bort med storskotet så är det ju ypperligt att han är med o sköter just det så han känner att lutet är helt kontrollbart och inte något som är 'fel'.

Fakta är alltid bra o hjälper en men när man faktiskt är rädd för något hjälper det inte att någon stått o förklarat 100ggr att det är så det skall vara.
Utan låt honom vara med o känna att det är han/ni som har kontrollen på lutning o inte att det är en ofrivillig lutning.
Jag tror vädret kan ha stor inverkad på helheten också. Det som känns som den mest fridfulla dagen på läns kan vara väldigt blåsig och mycket vinande från riggen i bidevind.

Även argumentet att han skall ta med sig lite kompisar tycker jag inte är en dum idé. Att vara rädd tillsammans är fortfarande långt mycket tryggare än ensam rädd. Alt. kan det ju faktikt vara så att hans kompisar tycker det är riktigt kul med lutet, vilket kan ge ett väldigt inflytande i barnaålder. Är ju inte så gammal så har själv minnen av att polare tyckte det var himla kul med vissa saker jag var rädd för, (bergodalbanor som gick upp-o-ned t.ex.) så man undra ju mycket varför inte dem var rädd, när dem var i samma ålder o allt. så man hoppa ju på o bet ihop. Efter att ha åkt några varv springer man snabbast i kön för att åka igen.

Nu är jag ju inte förälder själv och vet inget om barnuppfostran. Men jag tror inte på tvång. Det blir helt fel känslor förknippat med seglingen då och man kan helt enkelt tappa lusten av känslan att det känns mer som ett straff/måste än att det är för hans skull. visa heldre uppskattning o gör nå som grabben tycker är kul till följd av att han var med o 'stod ut'. Kanske låter lite som mutning, men varför inte låta han förknippa den lite jobbiga seglingsturen med hur stolt o glad pappa blir! Efter att han känner att han frivilligt satt sig på linan ett par gånger så har nog rädslan trappats ner också.