Risk att vi talar om samma sak. Men för att göra historien kort, så låter man lura sig av både AWA och TWA om båtens krängning är stor. Man tror att man tar bättre höjd än man gör. (en båt som skulle luta 90 grader med de vanligare vindgivarna har antingen vinden stick i stäv eller plattläns. Men mäta rätt vinklar vid upprätt)blur skrev: OK, jag trodde det var din invändning? Att jag inte kunde använda teoretisk TWA ur ett polardiagram, med ett praktiskt som jag avläser på instrumenten (när det lutade). Vad jag sa var att jag inte hade bågra problem med att få teori och praktik att stämma
TWA baseras ju på AWA och BSP, som båda kan innehålla felkällor som beror på lutning. Dåligt monterad & kalibrerad givare (vind & logg), uppwash från seglen med mera...
Eftersom man styr efter hur vinden träffar seglen, och dessa också lutar lika instrumenten, så ger dessa "felmätta" värden i alla fall rätt info om seglens anfallsvinkel mot vinden och man kan med fördel ha hjälp av dem för att styra, om man nu inte vill vrida nacken av sig hela tiden och se på windexen. Men WMG blir fel uträknad vid krängning. Och man kan inte jämföra sig mot ett polärdiagrams data om man har sina mätdata från standardvindinstrument.
Däremot, för icke-planande kölbåtar, gäller med förvånansvärd exakthet alltid att om man skotar och styr båten på kryss så att man seglar med 80% av max fart vid c:a halvvind för samma vindstyrka, så ligger man tillräckligt nära max WMG. Och detta samband föreligger vare sig man har slät botten eller skrovligare. (förutsatt förstås att man skotar och styr rätt i alla fallen.) Allt som behövs är en logg, den behöver inte ens vara rätt kalibrerad, bara den är hyfsat linjär.