Seglarlivet på upphällningen eller livet efter detta?

[Seymor B Fudd]

1) jag inser att jag blivit gammal: Således är detta ju länge sen det var så långa seglatser (max 5 v) och arbetet för livsuppehället hade en form som gjorde dylikt möjligt om vi nu ville. Min kommentar rörde mer allmänt skillnaden i sätt att leva livet. Fara fram o tillbaka hit och dit eller varva ner och kunna gå in i återhämtning? Inte bara en lyx utan ett sätt att leva. Jag hade ju skaffat mig möjligheter därtill. Och hann, när vi seglade som mest också uppleva hur hamnavgifterna kontinuerligt steg, ibland till oförskämda och omöjliga nivåer. Kan man prata länge om.

2)Ja konsten är ju, om barn skall med, att komma fram till när "the safe harbour" byter skepnad till fängelse och inte skulle jag väl släpa ut en ungdom som behöver sina kompisar och sitt utanför familjen skapade sammanhang. Krävs ett gott gehör för sådant.
Icke desto mindre kan nära samvaro även under en båtsemester få grundtryggheten att växa.

Kan ana skillnader mellan "Anywheres" och "Somewheres". Det har ju funnits en tid innan internet, paddor och same day service.

Och jag har insett att the "next generation" alls icke har en livsstil som passar för båtliv annat än sporadiskt. Klart att det kan finnas människor som köper en båt för miljonen och sen använder den 1 vecka per år. Chaqun a son goût som franshenen säger. Ingen kritik i detta. Bara konstaterande.

För just oss har båtandet varit en livsstil, och för just mig en del av nöjet att skruva, fundera ut, förbättra. Förutom andra typer av resor såklart. Allt har ju inte varit båtliv. Såklart. Jag har dock mött den klassiske Herman "the German" som sjösatte i april, seglade oavbrutet till slutet av Juni när die Tante kom om bord och fortsatte när damen ifråga hade stigit av i början av augusti, att segla till början av oktober. Kan man kalla nördar.
Men lyxen, som ju ökade på när stugan blivit för trång för avkomman, att kunna sträcka ut och gå in i en bokstavligen fritt flytande tillvaro under ett antal veckor, att styras av väder och vind utan tvång, att inte bestämma att "idag skall vi till XXX" utan istället "ja vi får se var vi hamnar" har varit guld värd. Bara det att inte bestämma vart vi skulle tog ett tag att vänja sig av med, vana som vi var vid av sedan månader inrutade tider.

Så - att hitta rätt avnämare för båten blir nog icke lätt. Betvivlar t o m att det går i Svedala. Båtandet som det var förut är nog upphört. Blivit uthällt.

[S-B A-son]

Nja, det är ett stort beslut att lägga av, eller ... ge upp om man har den läggningen.
För egen del börjar min kropp ge upp, benen är inte de bästa, ens för en sjuttio + åring.
Kommande säsong lär bli den sista om inget mirakel händer. Kanske blir det en snipa igen, men tror inte det egentligen.

Jag var gift med en kvinna som hade segel i blodet och seglade bättre än jag själv. Hon fick tyvärr en dödlig sjukdom och lämnade jordelivet för precis 12 år sedan.

Tack och lov var undrens liv inte förbi och jag träffade en kvinna för 7 år sedan där vi klickade och har det otroligt bra tillsammans. Tyvärr är hon inte båtskadad som jag som har levt hela livet med båt, men hon trivs när solen skiner och det blåser lite akter om tvärs. Ska jag iland måste hon hålla i mig försåvitt jag inte har en lagom trappa mot bryggan. Naturhamn är förbi.

Jag har seglat överallt dit jag velat förutom längst upp i Bottenviken, jag är född däruppe, men inser att den drömmen förblir en dröm.

Är ändå mycket nöjd med mitt båtliv och livet har nu fler öppningar. Bor numer som kanske någon förstått i Spanien under våra värsta månader och det är mycket nära paradiset sådant jag vill att det ska vara.

Mvh Sven-Barry

Stora Nassa

[Seymor B Fudd]

Livet efter det man vant sig vid det som var livet har sina ögonblick! Gäller att ta tag när tillfället uppenbarar sig! Och det när det var som värst! En förmån att stilla bedja om. Livet började leka igen. Om än icke med samma hopp och skutt som fordomdags - vad jag utläser av din kria. Bara att lyckönska!

Jag är väl fortfarande någorlunda rörlig och böjlig s a s men förvisso har köttet sett bättre dagar även om anden fortfarande är villig.
Men till en viss gräns. Det får inte övergå i besvärligheter och kännas för tungt att dra lasset själv. Och det är väl där haken finns.
Så, processen är inledd. Detta är såvitt jag vet min bestämda åsikt.
Ber att få tacka för kommentarer. Bra att ha fått ännavänna litet!
Facit meddelas senare!