Slut på seglandet, maxi 95 avyttras. Tack för allt

[peterh]

Allting har en ände. Så även vårt liv.
Min Fru och livskamrat avled i cancer, sedan dess lockar inte båten alls, den känns bara som en belastning. Att segla till
en natthamn och som ensam gubbe vandra runt känns bara utsatt och ensamt. Jag föredrar numera att besöka
musikkafeer och andra ställen där det finns mänskilg närvaro.

Jag vill uppmana er alla att ta vara på varandra, uppskatta varandra, köp en blomma eller chokladask eller kanske
bjud på restaurant så länge ni har chansen.

( detta är inte en annons, det är ett avsked och en uppmaning till er alla att ta vara på livet )

[Seymor B Fudd]

Livet är ju litet av en berg och dalbana o även om man betalt avgiften för att åka så räcker den inte tillräckligt länge kan man ju tycka.
Du förmedlar verkligen sorg och vemod över ändligheten och förlusten - att säga att det blir i alla fall vår igen hjälper ju inte ens det för då har du ingen båt att rusta och sjösätta.
Läste en gång om en indianhövding i Amazonas runt vars område en väg skulle byggas - fick frågan hur det kändes: "världens ände kommer allt närmare" blev svaret.
Funderar själv alltmer på när sista båtsäsongen kan tänkas bli och erinrar mig hurusom, när köpet av Comfort 32:an var gjort och vi lämnade hennes hemmahamn, förre ägaren stod länge länge på bryggan och tittade efter oss. Tänkte man väl inte just då på att saker och ting tar slut. Men det gör de.
Men "en får jäklas med det så gott det går" - sa alltid salig far min. Så ge inte upp!

[peterh]

Tack för orden. Nej, jag ger inte upp men jag ser inte att en segelbåt lättar mitt sinne längre snarare påminner den om
vad som varit. Därför tror jag det är bättre att byta spår.