Att segla riktigt långt...

[Eilean]

...känns allt mindre attraktivt.

http://news.bbc.co.uk/1/hi/england/sussex/7965177.stm

[Segelbo]

Fy fasen.! Hemskt är bara förnamnet...

Det enda som gäller när man blir uppvaktad av pirater och banditer är att sitta stilla med händerna högt i luften och med ett sitt bredaste vänligaste leende över hela ansiktet.

Hur lätt är det...?

[KaptenKlant]

Vågar du gå ut på stan i Sthlm en kväll då?

---eller i London kanske än mer relevant.

Media blåser upp detta eftersom det är relativt ovanligt. ett 'vanligt' rånmord i en storstad säljer inga tidningar, helt enkelt.

Jag känner mig nog säkrare på sjön än någon annan stans; inte fö att jag oroar mig särskilt över huvud taget, en dag är vår tid kommen helt enkelt.

[SWE54]

Pirat överfall är ju en av många saker man riskerar på långsegling, lite beroende på vart man seglar. Man har ju oväder, personskador, sjukdomar, rena båtproblem som läckor, brand mm. Visst finns det risker, pirater är en av dom...

[hedgehog]

Brukar försöka ställa "spektakulära" risker i relation till "vardagsrisker". Har naturligvis ingen statistik men skulle bli enormt förvånad t.ex om risken att råka ut för pirater under världsomseglingen skulle vara större än risken att bli mosad av en bil på väg hem från busshållplatsen.
Människan är ett vanedjur. Även i den bemärkelsen att risker man är van att ta och som dessutom anses höra till vardagen inte uppfattas som lika riskfyllda. Man ser dem helt enkelt inte.
Jag påminner mej själv då och då om att inte låta mej begränsas av rädsla för risker som känns stora bara för att jag inte brukar utsätta mej för dem.
Det _är_ faktiskt farligt att leva, man kan dö! Att leva innebär att ta risker. Hela tiden. Och riskerna blir inte nödvändigtvis större för att man inte brukar ta dem.
Och vad gäller segling är det rent statistiskt en väldigt säker sysselsättning.
Slut på fredagsfilosofiska hörnet...

[Perra]

Livet är en sexuellt överförd sjukdom med dödlig utgång..
Perra
nära utgången.

[SWE54]

Mina sympatier verkligen....!

[KaptenKlant]

Brukar försöka ställa "spektakulära" risker i relation till "vardagsrisker". Har naturligvis ingen statistik men skulle bli enormt förvånad t.ex om risken att råka ut för pirater under världsomseglingen skulle vara större än risken att bli mosad av en bil på väg hem från busshållplatsen.
Människan är ett vanedjur. Även i den bemärkelsen att risker man är van att ta och som dessutom anses höra till vardagen inte uppfattas som lika riskfyllda. Man ser dem helt enkelt inte.
Jag påminner mej själv då och då om att inte låta mej begränsas av rädsla för risker som känns stora bara för att jag inte brukar utsätta mej för dem.
Det _är_ faktiskt farligt att leva, man kan dö! Att leva innebär att ta risker. Hela tiden. Och riskerna blir inte nödvändigtvis större för att man inte brukar ta dem.
Och vad gäller segling är det rent statistiskt en väldigt säker sysselsättning.
Slut på fredagsfilosofiska hörnet...

det där tycker jag var välskrivet, välformulerat och genomtänkt! Dessutom råkar det sammanfalla med mina tankar gällande risker livet...

Nu i efterhand (in-)ser jag att min föregående kommentar inte var fullt så välformulerad, vilket jag ber om ursäkt för.

Andemeningen med mitt inlägg var endast att påpeka att vi tenderar att öveskatta risker utanför det vardagliga. T. ex. att i dimma kollidera med båten kontra att köra på en älg på vägen hem från jobbet.

Givetvis är alla såna här händelser djupt tragiska och fyller en med vemod, vare sig det drabbar seglare eller landlevande människor. Den dag vi avstår från att leva våra liv, genomföra våra drömmar eller kanske t o m att hoppas på framtiden, ja då har vi gett upp och 'buset' vunnit. Det är min mening. Därmed givetvis inte sagt att jag inte har rädslor, det har vi alla.

Mina tankar går till de drabbade och deras familjer en sån här dag.

[Anders S]

Andemeningen med mitt inlägg var endast att påpeka att vi tenderar att öveskatta risker utanför det vardagliga. T. ex. att i dimma kollidera med båten kontra att köra på en älg på vägen hem från jobbet.

Riskhanteringsforskning brukar lyfta fram motslutet till det du (i princip riktigt) lyfter fram. Det är risker som vi är vana att utsätta oss för som vi tenderar att underskatta.

[Guitar Nilsson]

Jag skulle aldrig segla ner dit där de gärna avlivar en hel besättning för att kunna sälja en VHF för lite småslantar sen de sänkt båten.
Jag tror nog det är lätt för oss i hyfsat trygga Sverige att underskatta riskerna.

[SWE54]

...
Jag tror nog det är lätt för oss i hyfsat trygga Sverige att underskatta riskerna.

Jag kan tänka mig att det faktiskt kan vara tvärtom. Att vi i "trygga" Sverige överskattar riskerna. Jämför man med andra så är vi väldigt "försiktiga" av oss, tom tråkiga enligt en del.

[Anders S]

All riskvärdering som handlar om personlig risk är naturligtvis subjektiv. Problemet brukar oftast vara att man undervärderar risker man är bekant med, inte tvärtom. Det är alldeles naturligt att man anser att en välbekant risk (till exempel biltrafik) kan hanteras, trots att det bevisligen dör ett antal människor varje år i trafikolyckor som skulle kunna undvikits.

En klassisk riskvärderingsmodell är risk = (sannolikhet * konsekvens), men den modellen har sina svagheter om man använder den intuitivt. Svagheten illustreras enklast med att man jämför påståendena "chansen att inte dö i en piratattack är 99 %" med "risken att dö i en piratattack är en procent". Det kan låta som ett bra utfall, men det är det naturligtvis inte om man vill göra normala samhällsekonomiska bedömningar.

Risken för att dödas av pirater när man seglar är ju helt beroende på var man seglar och på vilket sätt. Exponerar man sig för risker ökar sannolikheten att man drabbas, så enkelt är det. Exemplet i den här tråden handlade om en seglare i välkända piratvatten. Det är naturligtvis inget att rekommendera. (Det betyder inte "han får skylla sig själv", bara att man kan minska risken om man skaffar kunskap och inte invaggar sig i säkerhet därför att man blir bekant med problematiken).

[hedgehog]

Vi kan ju fortsätta fredagsfilosoferandet lite.
Det är intressant att tänka sig in i hur livet skule bli om man verkligen var konsekvent i sin riskhantering. Vi kan ju anta att min tes om vardagsrisker och "spektaluära" risker stämmer någorlunda. Dvs, risker vi tar i vardagen och som är en förutsättning för att, och nu använder jag ett av mina absoluta hatord, livspusslet (huu) ska gå ihop är oftast större än risker vi undviker för att vi inte är vana vid dem.
Om vi nu undviker saker som verkar farliga så har vi ju satt en nivå som vi tycker är acceptabel. Det intressanta är att den nivån antagligen är väldigt låg. I konsekvensens namn borde vi då undvika en massa saker som definitivt kan vara farliga. Korsa gator, med eller utan övergångsställe, ta en runda på stan en fredagskväll, eller göra snabba omkörningar. Vi har oftast heller ingen aning om vilka smittsamma sjukdomar som personen på bussätet bredvid bär på. För att inte tala om de enorma risker som t.ex rökare utsätter sig för helt frivilligt.
Men vad skulle det bli för slags liv? Jag skulle inte kunna leva på ett sätt där jag ständigt frågar mig om det jag sysslar med är tillräckligt riskfritt. Det finns saker som odiskutabelt är farliga och de kan man undvika. Men när jag utövar något riskfyllt som att segla eller åka skidor så ser jag till att göra det så omdömesgillt och säkert det går. Men att undvika saker som kan berika ens liv med motiveringen att det _kan_ vara farligt, nej det tror jag inte alls på.
Kan man acceptera risken det innebär att ta bilen till jobbet genom rusningstrafiken så borde man inte ha problem med risken att bli attackerad av pirater heller.
Man kan förbereda sig för saker så långt det är möjligt och sedan får man helt enkelt lita på det.
När och hur livet ska sluta vet ingen av oss. Säkert är att vägen dit blev meningslös om inga risker fick tas.

[Anders S]

Det finns saker som odiskutabelt är farliga och de kan man undvika. Men när jag utövar något riskfyllt som att segla eller åka skidor så ser jag till att göra det så omdömesgillt och säkert det går

Det är ju här hela problemet ligger.

I vårt piratexempel är ju fakta ungefär så här: I ett antal farvatten runt vår värld (Adenviken, Malackasundet (nära exemplet i tråden), en del ställen runt Afrika etc) finns det pirater. Träffar man på dem är det i princip kört med seglandet, eller värre. Alltså lägger man upp planen så att man minskar denna risk tills den blir acceptabel. (Vad som är acceptabelt är en naturligtvis en personlig fråga.) Finner man då att resan blir meningslös eller omöjlig får man ju hitta på något annat. Om man till exempel ser långsegling som synonymt med att segla genom Röda Havet och förbi Adenviken kan det inte vara alldeles lätt.

Jag brukar ibland (jag är rätt feg) stanna upp och tänka efter: "Om jag inte reder ut det här, kan jag i så fall dö?", till exempel då jag är sugen på att köra om. Då och då inser ju de flesta att det som de sysslar med dagligen mycket väl kan ha sådana risknivåer. En sund säkerhetsfilosofi brukar då innebära att man skapar marginaler, inte avstår helt. Riskvärdering är ju inte binär, av/på, utan det handlar om att minimera ner till en nivå där man anser att utbytet är större än riskkostnaden.

[hedgehog]

Det finns saker som odiskutabelt är farliga och de kan man undvika. Men när jag utövar något riskfyllt som att segla eller åka skidor så ser jag till att göra det så omdömesgillt och säkert det går

Det är ju här hela problemet ligger.

I vårt piratexempel är ju fakta ungefär så här: I ett antal farvatten runt vår värld (Adenviken, Malackasundet (nära exemplet i tråden), en del ställen runt Afrika etc) finns det pirater. Träffar man på dem är det i princip kört med seglandet, eller värre. Alltså lägger man upp planen så att man minskar denna risk tills den blir acceptabel. (Vad som är acceptabelt är en naturligtvis en personlig fråga.) Finner man då att resan blir meningslös eller omöjlig får man ju hitta på något annat. Om man till exempel ser långsegling som synonymt med att segla genom Röda Havet och förbi Adenviken kan det inte vara alldeles lätt.

Jag brukar ibland (jag är rätt feg) stanna upp och tänka efter: "Om jag inte reder ut det här, kan jag i så fall dö?", till exempel då jag är sugen på att köra om. Då och då inser ju de flesta att det som de sysslar med dagligen mycket väl kan ha sådana risknivåer. En sund säkerhetsfilosofi brukar då innebära att man skapar marginaler, inte avstår helt. Riskvärdering är ju inte binär, av/på, utan det handlar om att minimera ner till en nivå där man anser att utbytet är större än riskkostnaden.

Precis, men tenderar vi inte att vara rätt binära när det handlar om att avstå saker vi inte känner till med motiveringen "det är för riskfyllt"? Alltså, riskvärderingen sätts inte ens igång-
Har man kommit så långt i tankeprocessen om ett visst projekt att man börjar analysera risknivåerna är det en annan sak.