Vad är det som hänt?

[SWE54]

...
Öregrund däremot har fixat nya fina bryggor med fina uttag och ett intressant mooringsystem ala Kroatien.
...

Och hur ser det ut...?

De har fäst sjunktampar i botten som de slackt fäst i bryggan. När du svänger in med båten så bromsar du in mot bryggan (med motor), fiskar upp tampen med båtsake vid fören och drar den efter båtkanten och sedan fäster i aktern. När du ska iväg drar du dig bakåt med tampen, slänger i den i vattnet, väntar tills den sjunkit och sedan gasar du iväg. Problemet nu är att många inte ser skyltarna, att ankring är förbjuden (på sep boj) och den lilla där det står att det finns fasta tampar. En del slänger ankar och kan då fastna i bottentamparna.

Misstänkte det var något sådant eftersom det är väldigt vanligt i marinor i Medelhavet. Men man vet ju aldrig, bäst att fråga...
Ja här hemma har vi väl slabbat med läbbiga bottentampar ganska länge nu...

[norre]

Tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter.
Nu har ju jag inte haft min båt längre än 2 säsonger så kan ju inte säga att jag har märkt av någon skillnad (såklart) men har skolats under alla år jag fått segla med vänner till familjen att hjälpa till är en ren självklarhet.
Har ju med min egna båt bara seglat här uppe i bottenviken och har ganska god erfarenhet av att folk står på bryggorna o pekar vart man bäst klämmer in sig och mer än gärna tar en tamp.

Nu måste jag dock säga att folk här uppe är dåliga på att fara ut med sina båtar. Vi har grymt mycket båtar i hamnarna här uppe, framförallt med tanke på antal invånare. Men tycker knappt man möter nå båtar den finaste dag på högsäsongen när man är ute i skärgården. Endast inne i lule-älven och dem närmsta öarna utanför.
Så har hittils aldrig behövt lägga mig utanpå någon med undantag välkomstpartyt av världsomseglarna på sally blue när hela segelsällskapet klämde in sig vid kalix kaj.

Sen tycker jag att det är toppen att kunna träffa nytt folk och umgås. Under mina semesterveckor när jag hade farsan med ut hade vi riktigt trevilgt. Vi la till i en hamn där det bara låg en lite större motorbåt. Vi försökte att bara vara lite trevlig o säga hej när vi kom in till bryggan men fick knappt ett hej tillbaks. senare la en liten träsnipa till med ett medelålderspar i. Vi började dock prata o hade väldigt trevlig. Så dem bjöds över till vår sittbrunn på ett glas vin och dö-snack.
Även i en annan hamn hade vi skittrevligt med ett gäng som hade varit ute i 2v med deras styrpulpet + tält. Satt runt en eld, snacka, drack och hade trevligt hela natten. Jag blev dessutom bjuden på frukost av en öbo som gick förbi o kände igen mig sen ett tidigare besök.
Helt underbart när människor är öppna och glada att träffa nytt folk.

Innan jag köpte min båt har jag mest seglat i grekland där vänner till familjen har deras 55fots ketch.
Gubben på skutan har sen första gången jag klivit på skolat mig i gott sjömanaskap och hur viktigt det är att hjälpa till. Någon jantelag har jag aldrig märkt av när jag seglat där.
Han skicka iväg mig med dingen när vi såg att en större motoryacht hade svårt att vända inne i en trång vik (överhettad bogpropeller). Så frågade om dem önskade asistans, vilket dem mer än gärna gjorde och jag aggera bogpropeller med dingen. Allt gick som smort.
En annan stor yacht hade vibrationer i propellrarna, så jag dök ner o skrapade rent dem från havstulpaner. Då bjöd dem med mig på en tur till fastland då dem skulle bunkra vatten o bjöd på middag. Helt toppen!

[Guitar Nilsson]

"Sen tycker jag att det är toppen att kunna träffa nytt folk och umgås. "

Håller med Norre, det är ju så jäkla kul. Till Storjungfruns fyrhamn kommer det ofta långväga seglare, ibland har de kanske nyss köpt båten och seglar hem den. Trevligt surr blir det, alla mår så bra de där stunderna av lycka. Även motorbåtdfolket.
Hallelulja!

[asdsj]

Att man pratar/umgås mindre tro jag beor på följande saker.

1. Trängsel. Gäller framförallt vecka 29-30. Då sluter sig manniskan och iriteas på alla runtomkring.

2. Båtstorlek. Tror det varit så i alla tider. De som har de små båtarna umgås mycket mer än de som har störe.

[Tommy]

Jag tycker det inte alls är någon brist på spontant umgänge. Överallt dit vi kommer så tas tampar emot, och man småpratar lite med båten man hamnar brevid eller lägger sig utanpå. Spontant lådvins-bjudande osv.
Barnen hittar lekkamrater, och man diskuterar sjökort och utrustning med grannen.

Däremot finns det visst fog i observationen att små båtar tenderar att vara lite öppnare. Stor ny 36-fotare med ett äldre par ombord är inte sällan rätt kyliga mot sin omgivning. Men det stör inte, om det är vad de själva väljer. Vi seglar alla i skärgården med olika preferenser, och man kan ofta vilja söka stillheten och vara riktigt privat.

Hälsningar
Tommy

[DDF]

Dom flesta större båtar >36 fot vi såg under Juli månaden var befolkad av 2 familjer med en massa barn, eller som minst 1 familj med en massa barn. Det kan förklara att man inte känner behövet att diskutera med båten brevid, har man en lugn stund uppskattar man säkert mest tystnaden. Så det är kanske så att stor båt = större besättning = mindre kontakt med andra.
Sen känns det förstås enklare att föra en samtal med nån som man ser rak framför sig, än med nån som ligger 2 meter där nere eller där uppe pga fribordshöjden.

Jag skulle kunna dela båtfolket vi såg under semestern i stockholmsskärgård i 3 stora kategorier:
- 50+are som har sin egen båtgäng sen 30 år tillbaka.
- småbarnfamiljer: man har knapp nån chans att kunna ha en vuxensamtal med sin partner under hela dan, så inte mycket tid kvar för att snacka winschstorlek med gubben brevid. Och man ofta seglar i eskader med andra barnfamiljer man redan känner.
- Unga entusiaster som kan hitta 6 kojplatser i en 22 fotare, har fullt upp med varan och inte behöver få förklarat av oss gubbar och tanter (30+) att man skulle kunna kasta ankaret i gott tid i stället för att slänga ut blyplättan 3 meter bakom båten efter tillägning.

Så när man tänker att det är så olika grupper, tycker jag att man kan vara glad när man ändå ha en trevlig kontakt då och då med andra båtar.

Jag tycker i övrigt att det har varit bra lagom med "bryggsnack" än så länge i år, som det brukar vara. Hjälp har vi fått ofta vid tillägning, och vi hjälpte förstås andra när det kändes lämpligt. Vi stötte på sura manniskör då och då men dom kan man inget göra om, det är bara att ignorera!

Så ingenting att klaga om för min del (utom vädret nu i augusti så klart!)

mvh
david

[Snickers]

Jag tycker att folk är öppna och trevliga i största allmänhet. Överlag tycker jag att folk hjälper till men ibland häpnar man över hur den äldre genrationens seglare, de med hår på bröstet, behandlar den kvinliga besättningen...

Står min fru i fören när det ska läggas till så kan man ge sig tusan på att det kommer någon snubbe (i all välmening förståss) och berättar för henne hur hon ska förtöja båten. Som om det vore första gången hon är till havs..

Traditionen att hälsa på varandra till havs är en fin tradition, värd att bevara! Idag verkar inte folk tycka att det är helt självklart

[Jojje]

Traditionen att hälsa på varandra till havs är en fin tradition, värd att bevara! Idag verkar inte folk tycka att det är helt självklart

På västkusten känns det som att denna tradition är på väg att dö ut helt.
Det är ganska kul att placera båtar/båtägare i fack. Visst finns det undantag men ungefär så här ser det ut i rangordning.

Kompisar i långsmal segelbåt (liksom min) - Hälsar alltid.
Tyskar i segelbåt - Hälsar alltid.
Norrmän i segelbåt - Hälsar nästan alltid.
Svenskar i 70-tals seglare - Hälsar ofta.
Norrmän i snipa - Hälsar sällan men ibland.
Svenskar i snipa - Hälsar mer sällan än norrmännen.
Svenskar i modern plastbalja (Bavaria, Hanse, mfl) Hälsar sällan.
Norrmän i halvplanande jättemotorbåt - Kan hälsa någon gång
Svenskar halvplanande jättemotorbåt - Hälsar mycket sällan.
Svenskar i daycruiser mm - Hälsar egentligen aldrig

[FredrikW]

Jag tycker också att överlag är folk mycket trevliga i Stockholms skärgård. Hur mycket man vill snacka över relingen beror väl litet på sin familjesituation. För en del som oss t.ex. är seglingen en möjlighet att få kvalitetstid tillsammans inom familjen, då kanske man inte är lika intresserade av att klampa över till grannbåten och hinka i sig lådvin. Men de som gillar spontana möten, visst det är ju bara att snacka på.

Jag tycker också att man normalt får hjälp med förtöjning och tips var det är djupt eller inte. Det enda som möjligen kan vara litet trist är de som tror sig veta allt om det maritima livet och följdaktligen kan bäst själv i alla lägen. Men såna är ju jobbiga på land också, så det är ju ingen skillnad.

Alla hälsar på sjön, det är ju en mkt trevlig tradition.

[Anders S]

Alla hälsar på sjön, det är ju en mkt trevlig tradition.

Då uppstår genast en knäckfråga: Vem hälsar först?

Jag har endast i något enstaka fall inte fått en hälsning tillbaka - och det är ju inte säkert att man sett något - så vinkar man först, så får man 'alltid' ett vink tillbaka.

Men, (som ett rent socialt experiment) har jag i år provat det motsatta, att bara vinka tillbaka om motparten hälsar först. Det blir duktigt mycket mindre hälsat på det sättet.

Mitt förslag är därför att man a) Hemmaseglaren hälsar först på alla främmande (gästande) båtar, b) den hälsar först som har den större båten och c) den hälsar först som har den äldre båten.

Om inget av detta fungerar får man ta till d) den som överhuvudtaget ser en annan båt hälsar först

Om Grisslans önskan om litet mer aktivt socialt liv på sjön skall uppfyllas gäller det att ta första steget. Att hälsa vänligt är ett första steg.

[fredrikk]

Då uppstår genast en knäckfråga: Vem hälsar först?

Uppstår verkligen den frågan? Varför gör den det?

[SWE54]

Hälsandet är väl trevligt men det går ju fort inflation i det när det mer eller mindre är 2 filer längs kusten på högsäsong, det blir ett j..a vinkande...
Inte så konstigt att det inte hälsas så mycket alltid.
Jag orkar inte att sitta och vinka på alla båtar då, nu gör jag det gärna när det inte är så många ute.

[Grisslan]

Medhålles! Ett leende och en glad hälsning kan få den mest surmulne bavariatysk att skina opp. Och förväntar man sig att få hjälp i hamnarna så blir det lättare om man kommer med ett glatt humör.

Fast det är mycket svårt att förmå sig att hälsa glatt på alla j-a svallmonster som välter ut ens kaffe tre ggr om dagen... (och som ändå aldrig hälsar tillbaks). Impulsen är ju snarare att kasta något på dem. I sommar har det varit rent förj-igt på den fronten. Flera gånger har jag blivit passerad på så nära håll att det sprutat in vatten i sittbrunnen. Men vad skall man göra åt det?

[Anders S]

Då uppstår genast en knäckfråga: Vem hälsar först?

Uppstår verkligen den frågan? Varför gör den det?

Ja, den uppstår. Jag har som sagt provat medvetet detta året. Att besvara en hälsning gör alla, men att aktivt hälsa först, det gör inte alla.

Notera nu min argumentationslinje: Att hälsa först är en gest av underdånighet. Man hälsar inte först på den som står lägre i rang, det är en gammal princip.

Vad man skall dra för slutsats av detta är oklart, men en av fritidsbåtskontroverserna är ju vi-dom-frågorna, t ex mellan småbåtsseglare och svallmonster. Kanske ser vi en stratifiering i fritidsbåtssvängen, kategoriseringar och grupperingar? Det är i så fall inte något som ökar gemenskap och social interaktion.

[fredrikk]

Vad man skall dra för slutsats av detta är oklart, men en av fritidsbåtskontroverserna är ju vi-dom-frågorna, t ex mellan småbåtsseglare och svallmonster. Kanske ser vi en stratifiering i fritidsbåtssvängen, kategoriseringar och grupperingar? Det är i så fall inte något som ökar gemenskap och social interaktion.

Om jag skall besvara frågan, nu när den är ställd, så hälsar jag på alla utom svallmonstren. Dessa ignorerar jag. Sen skiter jag fullständigt i vem som hälsar först. Att börja plocka fram statusfrågor känns på något sätt kontraproduktivt mot allt jag vill uppleva på sjön.

Att ta tampar försöker jag göra närhelst det är möjligt, och även fråga grannbåtar som skall ge sig av om jag kan göra något när de kastar loss. Och lyckas faktiskt med konststycket att bli glatt överraskad och känna tacksamhet när någon gör likadant för mig.

Ovanstående är en genomtänkt strategi.